Tuija Saari är för sjuk för att arbeta men Försäkringskassan tycker att hon ska jobba halvtid.
Läs hela artikeln om beslut bortom all förnuft
fredag 28 augusti 2009
tisdag 25 augusti 2009
Hur ska det sluta?
Livet börjar vid 40 sägs det, men jag börjar tvivla. Jag kommer från en stökig uppväxt, det kunde lika gärna ha slutat med alkohol/droger för min del. Efter 9:an började jag jobba, hade flera jobb samtidigt. Jag började bygga upp en egen fast grund att stå på, egna pengar och fick tillvaron att gå runt. Vid 19 år fick jag ett fast jobb inom måleribranschen som lärling, lyckan var enorm. Träffade min sambo, vi skaffade oss en lägenhet. Han har följt mig i 20 år, men vår väg har varit tuff. Några år senare då jag var 24 år, fick ett tragiskt dödsfall i familjen mig att tappa fotfästet. Jag försökte hjälpa min bror i hans svåra kamp, han förlorade sitt jobb, sambo, hem och tillslut orkade han inte leva längre. Han lämnade efter sig en dotter, hon blev min ledängel i mörkret. Jag hamnade på psyket till och i från ett antal år, med många och tunga mediciner. Det var för mitt eget bästa, som de sa till mig. Min sambo och brorsdotter fanns hela tiden vid min sida, det var en svår tid för oss alla. Sakta, sakta började livet att komma tillbaka, kände att vi/jag hade klarat oss. Nu skulle allt bli bra igen, jag började jobba några timmar för att sedan gå upp på heltid. Min fasta tjänst hade jag kvar hela tiden, min sambo och jag tog nya tag emot framtiden. Vi köpte hus på landet vilket var vår dröm att kunna göra, bil och båt. Vi fick en egen liten ängel, när han var 4 år small det i min rygg.
Jag skadade mig illa på jobbet, har aldrig haft problem med ryggen förut. Det var en värk som blev svår att hantera, inget hjälpte mot smärtorna..Hela tillvaron förändrades, jag kunde knappt ta hand om min son längre. De sista månaderna ålade jag mig fram till toaletten, det slutade med en 6,5 timmar lång akut operation med 50 % risk att jag kunde hamna i rullstol. Jag tänkte att bara jag kan umgås med min son igen och få bort en viss del av värken får det bli som det blir.4 mån efter operationen började min personalchef att ringa, frågade mig när/om jag kommer tillbaka. Vid uteblivna möten från min sida på grund av att jag inte kunde gå, fortsatte hon att ringa. Hela tiden ville hon att jag skulle säga upp mig. De hade kollat omplaceringsmöjligheter, men utan utbildning finns det inget för dig, fick jag till svar. Jag fick ingen arbetsprövning heller hos dem, det slutade med att de sa upp mig på grund av arbetsbrist och medicinska själ. Jaha, tack och adjö efter lite drygt 18 år hos dem. I väntan på en arbetslivsinriktad rehabilitering. som tydligen inte finns (har väntat nu ett par år), tvingas man i stort sett ut i arbetslivet. Det heter ju, vi vill inte veta hur sjuk du är, utan hur arbetsför du är. En rehabilitering är inte aktuellt för min del säger försäkringskassan, arbetsförmedlingen håller med. Det finns inga pengar och det är långa köer, du får söka jobb som alla andra och stämpla under tiden får jag till svar. Jag måste försörja mig på ett eller annat vis, jag kan inte leva på 1/2 sjukpenning. Därför letar jag efter något som skulle passa min rygg, många företag tvekar när de får veta om min skada. Jag hittar ett och går på nystartsjobb, inget lönebidrag här inte. Alla kan inte få det svarar min handläggare på arbetsförmedlingen, finns inga pengar. Efter några månaders jobb känner jag att min rygg inte klara av det. Men jag fick ingen vidare hjälp av arbetsförmedlingen, om du inte är nöjd med dina uppgifter får du gå till facket får jag till svar. På Försäkringskassan fick jag till svar att: Du får byta jobb om det inte funkar. I rädsla för hur det ska gå ekonomiskt fortsätter jag att jobba, min rygg blir sämre.
Men när även gamla sjukdomar blommar upp börjar jag fundera, ska det vara på det här viset? Jag jobbar kontraktstiden ut då jag behöver pengarna, men min hälsa ska väl komma först!?! Utan den kan jag inte ta hand om vår son… I dag har jag inte rätt till a-kassa då jag inte kan ta jobben arbetsförmedlingen erbjuder mig. Om någon månad är jag utförsäkrad från f-kassan. Den tillfälliga ekonomiska hjälp jag behöver, den finns inte att få på socialen heller. Jag har för "stort kapital". Du får sälja bort dina tillgångar först som hus, bil, båt m.m. Det är på viset i den kommun jag bor i. Det materiella är kanske inte allt kan för all del sälja saker, men vad finns det kvar av mig som människa när allt är borta? Jag känner ingen skam över att be om hjälp här och nu, det är bara en tillfällig hjälp. Varför måste man bli personligt bankrutt och lämna huset för att få hjälp? För mig är det man byggt upp av stor betydelse/värde och en trygghet för min son. Jag vill inte skriva på något papper och sälja min själ, ändå känns det som den säljs bit för bit. Hur kunde allt detta hända frågar jag mig varje dag, allt går för fort för att jag ens ska hinna ta in det. Jag känner en stor sorg i hela kroppen, ledsen, och kan inte sova om nätterna. Min kropp har sagt stopp, mitt psyke är på nedgång. Hur ska jag kunna ge min son en trygg framtid? Jag försöker inte tänka på det som varit, man ska se framåt. Men hur gör man? Det är inte lätt när oron finns där dag som natt. Det bara gnager och tär på en, det har växt sig fast som en nagel… Varför har inte alla rätt till en arbetslivsinriktad rehabilitering? Vilket företag vill ta emot en halvt handikappad på lönebidrag ett par timmar som ständigt är sjuk? Sadla om, satsa på ett nytt yrke och ta studielån går inte heller att genomföra. Vem ger en lån när man inget kapital har, som måste säljas bort! Listan kan bli ännu längre, hur ska det sluta?
"Engla"
Jag skadade mig illa på jobbet, har aldrig haft problem med ryggen förut. Det var en värk som blev svår att hantera, inget hjälpte mot smärtorna..Hela tillvaron förändrades, jag kunde knappt ta hand om min son längre. De sista månaderna ålade jag mig fram till toaletten, det slutade med en 6,5 timmar lång akut operation med 50 % risk att jag kunde hamna i rullstol. Jag tänkte att bara jag kan umgås med min son igen och få bort en viss del av värken får det bli som det blir.4 mån efter operationen började min personalchef att ringa, frågade mig när/om jag kommer tillbaka. Vid uteblivna möten från min sida på grund av att jag inte kunde gå, fortsatte hon att ringa. Hela tiden ville hon att jag skulle säga upp mig. De hade kollat omplaceringsmöjligheter, men utan utbildning finns det inget för dig, fick jag till svar. Jag fick ingen arbetsprövning heller hos dem, det slutade med att de sa upp mig på grund av arbetsbrist och medicinska själ. Jaha, tack och adjö efter lite drygt 18 år hos dem. I väntan på en arbetslivsinriktad rehabilitering. som tydligen inte finns (har väntat nu ett par år), tvingas man i stort sett ut i arbetslivet. Det heter ju, vi vill inte veta hur sjuk du är, utan hur arbetsför du är. En rehabilitering är inte aktuellt för min del säger försäkringskassan, arbetsförmedlingen håller med. Det finns inga pengar och det är långa köer, du får söka jobb som alla andra och stämpla under tiden får jag till svar. Jag måste försörja mig på ett eller annat vis, jag kan inte leva på 1/2 sjukpenning. Därför letar jag efter något som skulle passa min rygg, många företag tvekar när de får veta om min skada. Jag hittar ett och går på nystartsjobb, inget lönebidrag här inte. Alla kan inte få det svarar min handläggare på arbetsförmedlingen, finns inga pengar. Efter några månaders jobb känner jag att min rygg inte klara av det. Men jag fick ingen vidare hjälp av arbetsförmedlingen, om du inte är nöjd med dina uppgifter får du gå till facket får jag till svar. På Försäkringskassan fick jag till svar att: Du får byta jobb om det inte funkar. I rädsla för hur det ska gå ekonomiskt fortsätter jag att jobba, min rygg blir sämre.
Men när även gamla sjukdomar blommar upp börjar jag fundera, ska det vara på det här viset? Jag jobbar kontraktstiden ut då jag behöver pengarna, men min hälsa ska väl komma först!?! Utan den kan jag inte ta hand om vår son… I dag har jag inte rätt till a-kassa då jag inte kan ta jobben arbetsförmedlingen erbjuder mig. Om någon månad är jag utförsäkrad från f-kassan. Den tillfälliga ekonomiska hjälp jag behöver, den finns inte att få på socialen heller. Jag har för "stort kapital". Du får sälja bort dina tillgångar först som hus, bil, båt m.m. Det är på viset i den kommun jag bor i. Det materiella är kanske inte allt kan för all del sälja saker, men vad finns det kvar av mig som människa när allt är borta? Jag känner ingen skam över att be om hjälp här och nu, det är bara en tillfällig hjälp. Varför måste man bli personligt bankrutt och lämna huset för att få hjälp? För mig är det man byggt upp av stor betydelse/värde och en trygghet för min son. Jag vill inte skriva på något papper och sälja min själ, ändå känns det som den säljs bit för bit. Hur kunde allt detta hända frågar jag mig varje dag, allt går för fort för att jag ens ska hinna ta in det. Jag känner en stor sorg i hela kroppen, ledsen, och kan inte sova om nätterna. Min kropp har sagt stopp, mitt psyke är på nedgång. Hur ska jag kunna ge min son en trygg framtid? Jag försöker inte tänka på det som varit, man ska se framåt. Men hur gör man? Det är inte lätt när oron finns där dag som natt. Det bara gnager och tär på en, det har växt sig fast som en nagel… Varför har inte alla rätt till en arbetslivsinriktad rehabilitering? Vilket företag vill ta emot en halvt handikappad på lönebidrag ett par timmar som ständigt är sjuk? Sadla om, satsa på ett nytt yrke och ta studielån går inte heller att genomföra. Vem ger en lån när man inget kapital har, som måste säljas bort! Listan kan bli ännu längre, hur ska det sluta?
"Engla"
måndag 24 augusti 2009
Sjuk hela livet
Jag mobbades konstant i skolan och jag förstod inte varför. Nu närmar jag mig en förklaring med diagnosen Aspbergers syndrom, denna som jag antagligen får säkerställd hos en läkare som jag väntar att få komma till. Jag har varit på bedömningssamtal där sköterskan trodde att jag har detta, och jag är 35 år.
Jag har haft tidsbegränsad sjukersättning sedan år 2000 men FK har vägrat ge mig en varaktig sjukersättning, därför har jag tvingats göra nya ansökningar och träffa läkare som skrivit intyg. Senaste intyget lutade åt en varaktig ersättning men FK ville inte det, eftersom de nya reglerna säger att man måste genomgå arbetsrehabilitering först. Men min nuvarande kurator tycker att det inte behövs om jag har Aspbergers. Återstår vad FK tycker...
Jag anser att det är helt fel att FK ska ha sista ordet som inte träffat mig, inte heller har jag träffat försäkringsläkaren! Min läkare tycker jag behöver lugn och ro och en varaktig sjukersättning skulle ge mig detta. Jag tycker de nya reglerna misstror alla oss sjuka. Varför tas inte läkarens intyg på allvar? Varför skulle någon vilja vara sjuk frivilligt? Förstår inte hur de tänker!
"Sjuk hela livet"
Jag har haft tidsbegränsad sjukersättning sedan år 2000 men FK har vägrat ge mig en varaktig sjukersättning, därför har jag tvingats göra nya ansökningar och träffa läkare som skrivit intyg. Senaste intyget lutade åt en varaktig ersättning men FK ville inte det, eftersom de nya reglerna säger att man måste genomgå arbetsrehabilitering först. Men min nuvarande kurator tycker att det inte behövs om jag har Aspbergers. Återstår vad FK tycker...
Jag anser att det är helt fel att FK ska ha sista ordet som inte träffat mig, inte heller har jag träffat försäkringsläkaren! Min läkare tycker jag behöver lugn och ro och en varaktig sjukersättning skulle ge mig detta. Jag tycker de nya reglerna misstror alla oss sjuka. Varför tas inte läkarens intyg på allvar? Varför skulle någon vilja vara sjuk frivilligt? Förstår inte hur de tänker!
"Sjuk hela livet"
onsdag 19 augusti 2009
En lång historia
Ja, den tar mig tillbaka till -80talet, det var då allt började! Jag födde mina änglar då, ansåg mig vara en stark tjej som var energisk och jobbade hårt, alltid varit en som huggit i, varit pappas tös och jag är mer en pojkflicka! Det började med foglossningar och sen en födsel till, det är 1 år och 9 månader mellan mina änglar! Under denna tid hade jag inte ett fast jobb, jag jobbade på olika ställen! Tillslut fick jag en fast tjänst vid kommunen, som jag älskade!
Jobbet var ganska tungt, och jag började märka att jag blev så slut, kom hem med värk och mådde inte så bra! Det brände och värkte i hela kroppen! En dag tog det bara stop, jag kom inte upp för trapporna, jag blev stående och ropade på min arbetskollega! Detta var nu början till helvetet som är just nu! Det var sjukskrivningar och sjukgymnastik, även andra åtgärder, hamnade till slut på en utredning i Tranås!(ett sjukt ställe då) går inte in på det här, blir för långt och det var ett trauma som jag inte vill NÅGON ska behöva gå igenom!(vet att handläggare själva blev illa behandlade där) En liten tröst och bra för först trodde inte FK på historien jag lade fram.
Under flera år efter allt detta så har jag kämpat för att orka och klara av jobb, det slutade med att jag fick säga upp mig, kommunen betalade för en kurs så jag kom in på 3 årig NB linje, som jag klarade av på 2½ år, med en massa fajter med lärare m.m. De var inte vana att ha vuxna/sjuka på ett gymnasium, linjevalet var inte det bästa, med tanke på min kropp, men jag tycker om att jobba med kroppen och är en handy kvinna! Efter utbildning så kunde jag inte ta jobb inom området(för tungt) och det var dåligt med jobb överhuvudtaget inom de områden jag kan! Jag fick en praktikplats på ett litet kontor, som inte resulterade i ett jobb! Nu var jag ganska nere, vad ska man göra då? Hur ska jag kunna jobba? Tankar for och jag beslutade mig för att flytta, jag flyttade då till Danmark!
Jag fick olika jobb som jag utförde med huvudet högt, och jag fick till sist ett jobb på en sängfabrik, som slutade med att jag också fick ryggproblem, jag drack pilsner på kvällen jag kom hem, för att döva och bli trött, somnade klockan 18 på kvällar! Det höll inte, inget kunde ta död på värken i kroppen! Jag ville ju klara av att vara anställd i 1 år så jag fick facket igen, det hade nämligen kommunal fipplat bort i Sverige, över 20 års medlemskap bortblåst! Jag kom hem igen!
Sjukskriven och så skulle man börja om i allt, i Danmark var jag ju redan under deras vård!Men det var bara börja om, jag led för min situation, jag satt ner på golvet för att få disken i maskinen! Mådde allmänt dåligt för hur min kropp INTE fungerade!
Det slutade med att jag fräste ifrån till FK, bad dem sluta jaga mig, låt mig få ro i allt!De gav mig det och de förstod hur skit allt var! Under denna tid så var det rehabiliteringar hit och dit, vissa bra andra sämre! Under denna tid har sjukreglerna ändrats, och jag kan acceptera att de sänkte sjukersättningen till 65/64 %, men inte grundtanken i det, som är att du ska PRESSAS ut!
Jag har gjort andra saker under sjuktiden, med sjukkassan i ryggen, och det har varit bra!Men jag klarar inte av det, jag har idag insett att min kropp är som en elefant som försöker få på sig trikåer för en myra! Jag accepterar att jag aldrig blir bra, jag har trott att jag skulle bli bättre, hitta lösning på sakerna! Men så är inte fallet!
Men så kom Alliansen, de drog fram socialdemokraternas utredning och utförde den utan att ens fundera, för nu ska det RESNAS och visa folket vilket bra jobb vi gör! Man fick även läkare att skriva rekommendationer för hur länge man får vara sjuk! Dessa har även försäkringskassans handläggare på sitt skrivbord! Man genomförde då ytterligare en utredning PILA! Där Läkare, Psykolog, Sjukgymnast, Arbetsterapeut osv. ingick! En tjock lunta blev det, där man konstaterade att jag har blivit sämre!
Men om man då ska läsa rekommendationerna som går att läsa på socialstyrelsen!http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/0A0B171E-EB06-461A-B671-F0EC4413BB52/0/sjukskrivning.htm.
Så står det att man kan få en att jobba om man får hjälp tidigt!
Jo men nu är det så att jag inte har blivit hjälpt och blivit bättre med tiden, snarare omvänt!
Plus allt annat då som inte tillhör just min diagnos! Så handläggaren sitter nu med mitt framtida liv i sin hand. De ber om en massa koder och tillägg, trots att de har ALLT där innan! Allt detta kostar stora pengar! Och värst av allt är den ångest och vånda man har! Att sedan höra & läsa allt negativt om folket som är sjuka och utsatta i samhället, många fula ord används! Det fulaste av dem, är nog UTANFÖRSKAP… det som Alliansen skulle ta bort! Bara det att de får fler i det idag!
Idag vet jag inte hur det ser ut för nästa månad! Om det ska bli socialen eller inte, och jag har förberett mig, tagit reda på hur det kommer bli!
Moment 22…jag ska till AF med sjukintyget i handen, utan A-kassa och utan sjukförsäkring!Vilket jobb får jag där?
Jag vet varken ut eller in i allt, men en sak vet jag!
Att alliansen inte tar hansyn till hur det fungerar just nu i systemet, sjukvård osv.
De vet hur reglerna blir för den som blir sjuk idag, inte för de som redan var sjuka innan de nya reglerna kom!
Människor lever i stor ångest idag, några har inte orkat leva vidare!
Och jag anser att 1 ända liv som släckt på grund av detta är SKANDAL! Finns så mycket mer att skriva om detta, men detta brev är långt nog! Tänk på att även du som inte är sjuk, kan hamna i detta! Man är fast i UTANFÖRSKAPET!
När du hamnar längst ner i vårt klassamhälle så är det svårt att komma upp igen!
Om jag varit frisk… Hade jag inte suttit här och skrivit dessa rader!
”Vakant”
Jobbet var ganska tungt, och jag började märka att jag blev så slut, kom hem med värk och mådde inte så bra! Det brände och värkte i hela kroppen! En dag tog det bara stop, jag kom inte upp för trapporna, jag blev stående och ropade på min arbetskollega! Detta var nu början till helvetet som är just nu! Det var sjukskrivningar och sjukgymnastik, även andra åtgärder, hamnade till slut på en utredning i Tranås!(ett sjukt ställe då) går inte in på det här, blir för långt och det var ett trauma som jag inte vill NÅGON ska behöva gå igenom!(vet att handläggare själva blev illa behandlade där) En liten tröst och bra för först trodde inte FK på historien jag lade fram.
Under flera år efter allt detta så har jag kämpat för att orka och klara av jobb, det slutade med att jag fick säga upp mig, kommunen betalade för en kurs så jag kom in på 3 årig NB linje, som jag klarade av på 2½ år, med en massa fajter med lärare m.m. De var inte vana att ha vuxna/sjuka på ett gymnasium, linjevalet var inte det bästa, med tanke på min kropp, men jag tycker om att jobba med kroppen och är en handy kvinna! Efter utbildning så kunde jag inte ta jobb inom området(för tungt) och det var dåligt med jobb överhuvudtaget inom de områden jag kan! Jag fick en praktikplats på ett litet kontor, som inte resulterade i ett jobb! Nu var jag ganska nere, vad ska man göra då? Hur ska jag kunna jobba? Tankar for och jag beslutade mig för att flytta, jag flyttade då till Danmark!
Jag fick olika jobb som jag utförde med huvudet högt, och jag fick till sist ett jobb på en sängfabrik, som slutade med att jag också fick ryggproblem, jag drack pilsner på kvällen jag kom hem, för att döva och bli trött, somnade klockan 18 på kvällar! Det höll inte, inget kunde ta död på värken i kroppen! Jag ville ju klara av att vara anställd i 1 år så jag fick facket igen, det hade nämligen kommunal fipplat bort i Sverige, över 20 års medlemskap bortblåst! Jag kom hem igen!
Sjukskriven och så skulle man börja om i allt, i Danmark var jag ju redan under deras vård!Men det var bara börja om, jag led för min situation, jag satt ner på golvet för att få disken i maskinen! Mådde allmänt dåligt för hur min kropp INTE fungerade!
Det slutade med att jag fräste ifrån till FK, bad dem sluta jaga mig, låt mig få ro i allt!De gav mig det och de förstod hur skit allt var! Under denna tid så var det rehabiliteringar hit och dit, vissa bra andra sämre! Under denna tid har sjukreglerna ändrats, och jag kan acceptera att de sänkte sjukersättningen till 65/64 %, men inte grundtanken i det, som är att du ska PRESSAS ut!
Jag har gjort andra saker under sjuktiden, med sjukkassan i ryggen, och det har varit bra!Men jag klarar inte av det, jag har idag insett att min kropp är som en elefant som försöker få på sig trikåer för en myra! Jag accepterar att jag aldrig blir bra, jag har trott att jag skulle bli bättre, hitta lösning på sakerna! Men så är inte fallet!
Men så kom Alliansen, de drog fram socialdemokraternas utredning och utförde den utan att ens fundera, för nu ska det RESNAS och visa folket vilket bra jobb vi gör! Man fick även läkare att skriva rekommendationer för hur länge man får vara sjuk! Dessa har även försäkringskassans handläggare på sitt skrivbord! Man genomförde då ytterligare en utredning PILA! Där Läkare, Psykolog, Sjukgymnast, Arbetsterapeut osv. ingick! En tjock lunta blev det, där man konstaterade att jag har blivit sämre!
Men om man då ska läsa rekommendationerna som går att läsa på socialstyrelsen!http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/0A0B171E-EB06-461A-B671-F0EC4413BB52/0/sjukskrivning.htm.
Så står det att man kan få en att jobba om man får hjälp tidigt!
Jo men nu är det så att jag inte har blivit hjälpt och blivit bättre med tiden, snarare omvänt!
Plus allt annat då som inte tillhör just min diagnos! Så handläggaren sitter nu med mitt framtida liv i sin hand. De ber om en massa koder och tillägg, trots att de har ALLT där innan! Allt detta kostar stora pengar! Och värst av allt är den ångest och vånda man har! Att sedan höra & läsa allt negativt om folket som är sjuka och utsatta i samhället, många fula ord används! Det fulaste av dem, är nog UTANFÖRSKAP… det som Alliansen skulle ta bort! Bara det att de får fler i det idag!
Idag vet jag inte hur det ser ut för nästa månad! Om det ska bli socialen eller inte, och jag har förberett mig, tagit reda på hur det kommer bli!
Moment 22…jag ska till AF med sjukintyget i handen, utan A-kassa och utan sjukförsäkring!Vilket jobb får jag där?
Jag vet varken ut eller in i allt, men en sak vet jag!
Att alliansen inte tar hansyn till hur det fungerar just nu i systemet, sjukvård osv.
De vet hur reglerna blir för den som blir sjuk idag, inte för de som redan var sjuka innan de nya reglerna kom!
Människor lever i stor ångest idag, några har inte orkat leva vidare!
Och jag anser att 1 ända liv som släckt på grund av detta är SKANDAL! Finns så mycket mer att skriva om detta, men detta brev är långt nog! Tänk på att även du som inte är sjuk, kan hamna i detta! Man är fast i UTANFÖRSKAPET!
När du hamnar längst ner i vårt klassamhälle så är det svårt att komma upp igen!
Om jag varit frisk… Hade jag inte suttit här och skrivit dessa rader!
”Vakant”
Angående sjukersättning vid vårdbidrag
Hej, jag har en fråga/undran: ska jag som förälder till barn med funktionshinder ha en lägre sjukersättning än andra föräldrar?
Bakgrunden är den att jag fick en son med autism och CVI (synhjärnskada) för 12 år sedan. Att leva mitt i detta ibland kaos har medfört att jag själv fått problem med min vardag. Ständig trötthet, oro, oro över att inte räcka till, sömnsvårigheter, stress, skuld o.s.v. Allt detta har sedan fått mig helt ur balans. Arbetade en tid med barn/ungdomar men jag fick det bara svårare och svårare att utföra sysslorna på ett professionellt sätt. Det som följde blev sjukskrivning och sedan sjukersättning (ett antal år). Försäkringskassan ville efter en tid ha en utredning av mina problem och detta utfördes. Visade sig att jag inte hade ens 25 % arbetskapacitet. Jag fick därefter en tidsbegränsad sjukersättning.
Plötsligt (januari 2008 vid nyansökan av sjukersättning) får jag sänkt ersättning med nästan 2000 kronor/månad. Förklaringen jag får från Försäkringskassan är den att jag gör ett ”arbete” som jämförs med arbete på öppna arbetsmarknaden!! De omvandlar alltså den tid jag umgås med mitt eget barn procentuellt till arbetskraft som skulle kunna användas på öppna arbetsmarknaden. Jag kunde följaktligen inte få sjukersättning för denna uppskattade tid. Plötsligt hade jag arbetskapacitet. Märkligt då jag var inne på en av FK betalad utredning av min arbetsförmåga som visade på under 25 %.
Är detta rätt…
Jag vill också vidare belysa det helt orimliga i resonemanget. Om man läser vad vårdbidraget (Försäkringskassans egna regler) står för så står att läsa.
Citerat från Pdf-fil:
”Att ha ett barn med funktionsnedsättning eller sjukdom kan medföra extrakostnader och arbete. Därför finns vårdbidraget som ger dig som förälder ekonomiskt stöd.. Vårdbidragets storlek varierar med hur stora behov barnet har”
Det finns klart beskrivet att det är just det merarbete, skillnaden alltså mellan att ha ett ”vanligt” barn och det med funktionsnedsättning som man får betalt för. Plötsligt frångås denna regel då man som förälder blir sjuk. Då blir det plötsligt klassat som ett ”vanligt” arbete, alltså inget merarbete.
Jag har bett att få ett utdrag eller en sidhänvisning om var det står att läsa om denna vansinniga regel… men inte har jag fått detta.
Den bisarra situation som uppstår är den att desto större behov mitt barn har desto mindre sjukersättning får jag. Har blivit intervjuad via telefon av FK angående hur mycket jag ”arbetar” med min son. Det känns helt absurt att bli intervjuad på telefon och där stå och redogöra för vad jag gör eller inte gör och detta ska sedan bli till grund för hur mycket sjukersättning jag ska ha. Dessutom blir följden den att dagen då jag blir så frisk enligt FK att jag kan söka arbete och kanske behöva a-kassa en tid så är min sjukdomsgrundande (SGI) inkomst sänkt. Detta endast på grund av att jag är förälder till ett funktionshindrat barn.
Alla människor borde kunna se det orimliga i resonemanget. Jag skulle vilja se en regeländring av detta ”tokeri”. Det känns nog med det man har som förälder ändå utan en massa galenskaper som får ens vardag stjälpt på ända.
”Christer, pappa till funktionshindrad pojke.”
Bakgrunden är den att jag fick en son med autism och CVI (synhjärnskada) för 12 år sedan. Att leva mitt i detta ibland kaos har medfört att jag själv fått problem med min vardag. Ständig trötthet, oro, oro över att inte räcka till, sömnsvårigheter, stress, skuld o.s.v. Allt detta har sedan fått mig helt ur balans. Arbetade en tid med barn/ungdomar men jag fick det bara svårare och svårare att utföra sysslorna på ett professionellt sätt. Det som följde blev sjukskrivning och sedan sjukersättning (ett antal år). Försäkringskassan ville efter en tid ha en utredning av mina problem och detta utfördes. Visade sig att jag inte hade ens 25 % arbetskapacitet. Jag fick därefter en tidsbegränsad sjukersättning.
Plötsligt (januari 2008 vid nyansökan av sjukersättning) får jag sänkt ersättning med nästan 2000 kronor/månad. Förklaringen jag får från Försäkringskassan är den att jag gör ett ”arbete” som jämförs med arbete på öppna arbetsmarknaden!! De omvandlar alltså den tid jag umgås med mitt eget barn procentuellt till arbetskraft som skulle kunna användas på öppna arbetsmarknaden. Jag kunde följaktligen inte få sjukersättning för denna uppskattade tid. Plötsligt hade jag arbetskapacitet. Märkligt då jag var inne på en av FK betalad utredning av min arbetsförmåga som visade på under 25 %.
Är detta rätt…
Jag vill också vidare belysa det helt orimliga i resonemanget. Om man läser vad vårdbidraget (Försäkringskassans egna regler) står för så står att läsa.
Citerat från Pdf-fil:
”Att ha ett barn med funktionsnedsättning eller sjukdom kan medföra extrakostnader och arbete. Därför finns vårdbidraget som ger dig som förälder ekonomiskt stöd.. Vårdbidragets storlek varierar med hur stora behov barnet har”
Det finns klart beskrivet att det är just det merarbete, skillnaden alltså mellan att ha ett ”vanligt” barn och det med funktionsnedsättning som man får betalt för. Plötsligt frångås denna regel då man som förälder blir sjuk. Då blir det plötsligt klassat som ett ”vanligt” arbete, alltså inget merarbete.
Jag har bett att få ett utdrag eller en sidhänvisning om var det står att läsa om denna vansinniga regel… men inte har jag fått detta.
Den bisarra situation som uppstår är den att desto större behov mitt barn har desto mindre sjukersättning får jag. Har blivit intervjuad via telefon av FK angående hur mycket jag ”arbetar” med min son. Det känns helt absurt att bli intervjuad på telefon och där stå och redogöra för vad jag gör eller inte gör och detta ska sedan bli till grund för hur mycket sjukersättning jag ska ha. Dessutom blir följden den att dagen då jag blir så frisk enligt FK att jag kan söka arbete och kanske behöva a-kassa en tid så är min sjukdomsgrundande (SGI) inkomst sänkt. Detta endast på grund av att jag är förälder till ett funktionshindrat barn.
Alla människor borde kunna se det orimliga i resonemanget. Jag skulle vilja se en regeländring av detta ”tokeri”. Det känns nog med det man har som förälder ändå utan en massa galenskaper som får ens vardag stjälpt på ända.
”Christer, pappa till funktionshindrad pojke.”
tisdag 18 augusti 2009
Att leva med tidsbegränsad sjukersättning, del 2
Pisal kompletterar gårdagens berättelse:
"Idag fick jag besked från färdtjänsthandläggaren på Länstrafikbolaget. Avslag. Jag kan förflytta mig själv om än med svårighet, alltså har jag inte rätt till färdtjänst. Kollektivtrafiken sägs vara handikappanpassad. De ifrågasätter inte att jag har ett funktionshinder, men menar att jag trots detta kan nyttja allmänna kommunikationer. ”Det går ju att köra på en elrullstol” var argumentet för dagen. Jag kan inte sitta på ett tåg- eller bussäte. Det gör mig så dålig att jag behöver akutsjukvård. Jag tillåts inte stå i bussarna i landsbygdstrafiken av säkerhetsskäl. Jag orkar inte stå upp emot en timme i en skakig buss eller ett tåg. De hänvisar till en dom som rör Stockholms tunnelbana där en person fick avslag. Domen är 10 år gammal. Konsekvenserna av detta blir ytterligare utanförskap. Som jag skrev är eventuellt arbetsträning aktuellt. Inte nu längre. Jag kan inte ta mig dit. Blir jag utförsäkrad i stället?
"Pisal"
måndag 17 augusti 2009
Att leva med tidsbegränsad sjukersättning
Jag är en kvinna på 45 år som har varit sjukskriven på heltid sedan sommaren 2007. Från och med april 2008 har jag tidsbegränsad sjukersättning som tar slut i början av 2010.
Jag har tidigare haft ett antal perioder av längre sjukskrivningar främst på deltid. Detta har dock inte varit problematiskt då de alla varit förknippade med en åkomma eller rehabilitering efter operation som kunnat tidsbegränsas. Jag återkom också efter dessa i full tid igen. Nuvarande sjukdom ser annorlunda ut. Jag begränsas av problem i rörelseapparaten som det så fint heter på läkarspråk. Det betyder i klartext att jag inte kan gå efter ordning, har dålig balans, smärta och instabilitet i bäckenet. Utöver detta har jag fibromyalgi som diagnostiserades redan i början på 80-talet. Mitt problem beror på sviter av foglossningar under graviditeter och överrörlighet i höfterna.
I slutet av 2007 skickades jag på Försäkrings Medicinsk Utredning (FMU). Utredarna konstaterade i princip vad min ordinarie läkare redan visste (och jag med). Det var muskoloskeletala smärtor jag hade. Dessa försämrades dessutom av psykosocial pålagring. (jag hade medicinerat mot depression sedan 2006) och förväntades bestå i minst ett år, troligen betydligt längre. De rekommenderade dessutom fortsatt ortopedisk utredning samt kontakt med smärtklinik.
I mars 2008 påbörjade jag min rehabilitering vid smärtsektionen på närmaste Universitetssjukhus. Deras utredning bekräftade FMU. Som direkt följd av sjukgymnastens undersökning blev jag kvar på sjukhusets ortopedklinik i drygt två veckor på grund av smärta och problem att gå, där blev jag även ortopediskt utredd. Vanlig röntgen samt MR visade vara utan anmärkning. Jag påbörjade träning på Rehab och var inskriven där under ca ett halvt år. Läkaren provade ut en väl fungerande medicinering med bl. a morfin som jag än idag står på. Därefter återfördes jag till Primärvården och min ordinarie läkare. Vid ett antal tillfällen har jag sökt akut både på vårdcentralen och på sjukhusens akutmottagning därför att jag ej kunnat bryta ett smärtgenombrott. Akutmottagningarna ger mig morfin eller Ketogan och lägger ibland in mig för mobilisering. Vårdcentralens läkare ger mig blockader i ligamenten i bäckenet, vilket är långt effektivare än morfinet.
Idag oroar jag mig för vad som ska hända om ett halvår då min sjukersättning tar slut. Får jag förlängt? Försäkringskassans handläggare har pratat om ett projekt som heter FAROS och som jag inte vet mer än så om. Kuratorn jag har regelbunden kontakt med säger att för att bli aktuell för FAROS måste jag kunna arbeta minst 25 %. Jag går med rollator och klarar inte att sitta på en vanlig stol utan specialdynor, kan inte åka bil annat än korta stunder och jag kan inte själv köra. Jag bor på en liten ort i Mellansverige och har minst 40 min till närmaste stad där arbetsträning kan tänkas finnas. Som social träning har jag läst distanskurser inom mitt yrkesområde via nätuniversitetet. Detta går enbart därför att jag själv styr min tid samt att kurserna är anpassade för att man ska klara dem samtidigt som man arbetar heltid.
Min oro för min försörjning gör att jag ständigt letar ny information. Jag vet att om jag blir utan ersättning finns inget annat än socialtjänsten då jag inte har rätt till a-kassa. Min sjukdom är omöjlig att säga om jag blir bra eller inte varför kravet på ”för all överskådlig framtid” när det gäller permanent sjukersättning inte uppfylls. Förhoppningsvis får jag veta lite mer under det avstämningsmöte som ska hållas i september. Det är då 23 månader sedan förra mötet. Jag vet ganska väl vad jag kan och inte kan. Men räcker det eller kommer jag att tvingas ut i någon form av sysselsättning jag inte klarar?
Jag sjukskrev en gång ifrån ett arbete som i och för sig var psykiskt krävande, men egentligen inte på något sätt tungt. Jag var inte stressad av arbetet, och det var inte fysiskt tungt heller. Jag kunde själv styra arbetsinsatsen till stora delar och välja nivån på hur intensivt jag skulle jobba. Det ställdes givetvis krav men dessa var fullt rimliga, vare dig för höga eller för låga. Jag hade med andra ord ett mycket bra arbete. Jag var dock inte tillsvidareanställd utan arbetade på uppdrag/timmar vilket innebär att jag inte har någon tjänst att återgå till. Kan Försäkringskassan skaffa mig ett bättre arbete – ett arbete jag kan klara av? När jag blev sjuk hade jag försökt arbeta. Tre timmars arbete blev till tre-fyra dagar med svår smärta sängliggandes. Jag mår inte bättre idag. Däremot vet jag mer vad jag kan och inte kan och varför jag får så fruktansvärda smärtor.
Vilken arbetsgivare är beredd att anställa mig på dessa villkor? Försäkringskassan själv kanske eller varför inte arbetsförmedlingen? De har ju öppet fyra timmar i veckan här på orten… Det kanske är lagom för mig.
Ett är i alla fall säkert, vare sig jag eller min familj mår bättre av att vi inte vet vad som kommer att ske om ett halvår rent ekonomiskt.
Skrivet den 17 augusti 2009
”Pisal”
Jag har tidigare haft ett antal perioder av längre sjukskrivningar främst på deltid. Detta har dock inte varit problematiskt då de alla varit förknippade med en åkomma eller rehabilitering efter operation som kunnat tidsbegränsas. Jag återkom också efter dessa i full tid igen. Nuvarande sjukdom ser annorlunda ut. Jag begränsas av problem i rörelseapparaten som det så fint heter på läkarspråk. Det betyder i klartext att jag inte kan gå efter ordning, har dålig balans, smärta och instabilitet i bäckenet. Utöver detta har jag fibromyalgi som diagnostiserades redan i början på 80-talet. Mitt problem beror på sviter av foglossningar under graviditeter och överrörlighet i höfterna.
I slutet av 2007 skickades jag på Försäkrings Medicinsk Utredning (FMU). Utredarna konstaterade i princip vad min ordinarie läkare redan visste (och jag med). Det var muskoloskeletala smärtor jag hade. Dessa försämrades dessutom av psykosocial pålagring. (jag hade medicinerat mot depression sedan 2006) och förväntades bestå i minst ett år, troligen betydligt längre. De rekommenderade dessutom fortsatt ortopedisk utredning samt kontakt med smärtklinik.
I mars 2008 påbörjade jag min rehabilitering vid smärtsektionen på närmaste Universitetssjukhus. Deras utredning bekräftade FMU. Som direkt följd av sjukgymnastens undersökning blev jag kvar på sjukhusets ortopedklinik i drygt två veckor på grund av smärta och problem att gå, där blev jag även ortopediskt utredd. Vanlig röntgen samt MR visade vara utan anmärkning. Jag påbörjade träning på Rehab och var inskriven där under ca ett halvt år. Läkaren provade ut en väl fungerande medicinering med bl. a morfin som jag än idag står på. Därefter återfördes jag till Primärvården och min ordinarie läkare. Vid ett antal tillfällen har jag sökt akut både på vårdcentralen och på sjukhusens akutmottagning därför att jag ej kunnat bryta ett smärtgenombrott. Akutmottagningarna ger mig morfin eller Ketogan och lägger ibland in mig för mobilisering. Vårdcentralens läkare ger mig blockader i ligamenten i bäckenet, vilket är långt effektivare än morfinet.
Idag oroar jag mig för vad som ska hända om ett halvår då min sjukersättning tar slut. Får jag förlängt? Försäkringskassans handläggare har pratat om ett projekt som heter FAROS och som jag inte vet mer än så om. Kuratorn jag har regelbunden kontakt med säger att för att bli aktuell för FAROS måste jag kunna arbeta minst 25 %. Jag går med rollator och klarar inte att sitta på en vanlig stol utan specialdynor, kan inte åka bil annat än korta stunder och jag kan inte själv köra. Jag bor på en liten ort i Mellansverige och har minst 40 min till närmaste stad där arbetsträning kan tänkas finnas. Som social träning har jag läst distanskurser inom mitt yrkesområde via nätuniversitetet. Detta går enbart därför att jag själv styr min tid samt att kurserna är anpassade för att man ska klara dem samtidigt som man arbetar heltid.
Min oro för min försörjning gör att jag ständigt letar ny information. Jag vet att om jag blir utan ersättning finns inget annat än socialtjänsten då jag inte har rätt till a-kassa. Min sjukdom är omöjlig att säga om jag blir bra eller inte varför kravet på ”för all överskådlig framtid” när det gäller permanent sjukersättning inte uppfylls. Förhoppningsvis får jag veta lite mer under det avstämningsmöte som ska hållas i september. Det är då 23 månader sedan förra mötet. Jag vet ganska väl vad jag kan och inte kan. Men räcker det eller kommer jag att tvingas ut i någon form av sysselsättning jag inte klarar?
Jag sjukskrev en gång ifrån ett arbete som i och för sig var psykiskt krävande, men egentligen inte på något sätt tungt. Jag var inte stressad av arbetet, och det var inte fysiskt tungt heller. Jag kunde själv styra arbetsinsatsen till stora delar och välja nivån på hur intensivt jag skulle jobba. Det ställdes givetvis krav men dessa var fullt rimliga, vare dig för höga eller för låga. Jag hade med andra ord ett mycket bra arbete. Jag var dock inte tillsvidareanställd utan arbetade på uppdrag/timmar vilket innebär att jag inte har någon tjänst att återgå till. Kan Försäkringskassan skaffa mig ett bättre arbete – ett arbete jag kan klara av? När jag blev sjuk hade jag försökt arbeta. Tre timmars arbete blev till tre-fyra dagar med svår smärta sängliggandes. Jag mår inte bättre idag. Däremot vet jag mer vad jag kan och inte kan och varför jag får så fruktansvärda smärtor.
Vilken arbetsgivare är beredd att anställa mig på dessa villkor? Försäkringskassan själv kanske eller varför inte arbetsförmedlingen? De har ju öppet fyra timmar i veckan här på orten… Det kanske är lagom för mig.
Ett är i alla fall säkert, vare sig jag eller min familj mår bättre av att vi inte vet vad som kommer att ske om ett halvår rent ekonomiskt.
Skrivet den 17 augusti 2009
”Pisal”
söndag 16 augusti 2009
En tanke föddes
Många långtidssjukskrivna blir utförsäkrade trots läkarintyg och medicinska underlag som styrker arbetsoförmåga p.g.a. de nya sjukskrivningsreglerna som infördes den 1. juli 2008.
Väldigt ofta får vi höra av politikerna att det är bara enstaka fall men realiteten visar att så inte är fallet.
Grundtanken för bloggen är att människor får publicera den egna berättelsen om hur de hamnade i utanförskap trots sjukdom eller handikapp. Självfallet även anonym.
Mailadressen kommer lite senare.
Är du medlem i RESURS kommer det att finnas information där också.
Väldigt ofta får vi höra av politikerna att det är bara enstaka fall men realiteten visar att så inte är fallet.
Grundtanken för bloggen är att människor får publicera den egna berättelsen om hur de hamnade i utanförskap trots sjukdom eller handikapp. Självfallet även anonym.
Mailadressen kommer lite senare.
Är du medlem i RESURS kommer det att finnas information där också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
